Finns inte en enda dag då jag inte tänker på dig, då jag hoppas att allt ska bli bra mellan oss, som jag gjort i alla dessa år. I början trodde jag det var mig det var fel på och det är lätt att anklaga sig själv. Men till vilken nytta? Innerst inne vet man att det är inte en själv det är fel på. En regel är att man ska aldrig anklaga sig själv för vad en annan människa gör mot en. Jag väntar och väntar på ditt samtal, ett litet sms. Men ingenting? Att något så vanligt, som att få ett sms från dig, kan göra så stor skillnad. Jag är svag, svagare än jag trodde jag skulle vara. Var helt säker på att jag skulle klara detta men det gör för ont helt enkelt. Egentligen fattar jag inte varför jag fortfarande ser upp till dig på ett sätt, för det enda vi gjorde var att bråka. Så många gånger då jag skrikit till dig att jag hatat dig, velat se dig död till och med. Skrikit av gråt tills jag inte orkat mer.. Bedövad. Det är vad jag känner mig just nu, bedövad men ändå så levande! Jag känner varenda känsla i min kropp så sjukt starkt. Varenda dålig känsla blir till tusen gånger värre. Vet inte vad som gör mest ont i allt detta elände och jag tänker inte sitta här och analysera vad som smärtar mest. Kanske är det att jag vet du kan höra av dig till henne men inte till mig. Att du kanske just nu sitter och pratar med henne i telefon och att du inte ens kan ringa din egna dotter. Jag kräver ingenting från dig egentligen, det har jag aldrig gjort och kommer heller aldrig göra. Önskar bara du kunde se smärtan i mig, som jag bett dig innerligt att göra. Ser du inte smärtan och gråten i mina ögon, ser du inte hur ont det gör i mitt hjärta, i min själ.. Jag önskar du gjorde det. Inte för att jag sedan kan säga, kolla vad du gjort mot mig, utan för att du en dag kan förstå och se hur mycket jag behövde dig i mitt liv.