Har nog aldrig känt mig såhär tom på insidan, det känns som någonting fattas? Som jag inte är en hel person, bara en halv. Jag undrar vart den andra halvan tog vägen? Vart försvann den... När försvann den? Helt ärligt så vet jag inte. Jag har nått en punkt i mitt liv då ord inte räcker längre för att göra så man mår bra. Spelar ingen roll hur många gånger om dagen man får höra hur fin man är o.sv. Man vill ha något mer än så, än bara fina ord. Vill ha något äkta i mitt liv, för en gångs skull! Självklart så har jag äkta saker i mitt liv, som några få men väldigt fina och bra vänner. Ni vet vilka ni är, behöver inte säga era namn. Och jag tackar varje dag för att ni finns och jag har er. Sedan ska man inte säga att det räcker inte, för det vore ju fel. Men kanske är det något mer än vänskap som saknas i mitt liv? På ett sätt tror jag man kan leva ensam, utan någon, det gör en bara starkare. Fast tillslut så kommer man till en punkt då man inte klarar det längre och jag tror, att idag, har jag nått den punkten. Vad ska man göra? Hålla ut, kämpa vidare? Det är saker man får höra att man borde göra, men det är inte så lätt att alltid vara stark. Jag vill inte vara den som alltid är den starka, känner mig som mest mänsklig när jag är svag. Men vill inte vara svag heller för det är då jag är som mest känslig. Att visa känslor är inte min starka sida direkt.. Finns många saker som jag ångrar i mitt liv som jag önska att jag inte gjort, som att ge upp alldeles för lätt när jag inte blivit nöjd. Men det jag gjorde då var antagligen bra, för annars hade man väl inte gjort det eller? Behöver bli av med all skit i mitt liv, släppa taget om det onda inom mig. De flesta vet inte om vad jag gått igenom och det är inget jag skyltar med heller. Jag tror att det förflutna har något med saken att jag inte mår så bra idag. Behöver helt enkelt andas ut allt inom mig, sedan andas in alla bra saker. Och helt enkelt, kämpa vidare!? För det är det man gör i svåra tider, det som inte dödar det härdar en, sa en vis människa.